På bloggen Senapsfrön tar Fredrik Ivarsson upp frågan om bibeltrohet, äktenskap och skilsmässa. Han lyfter fram tre punkter som jag här vill kommentera. Läs gärna hans inlägg här innan du fortsätter.
Den första punkten tycker jag att dagens kyrka hanterar på ett felaktigt sätt, just därför att Jesus och Paulus är restriktiva till skilsmässa. Jag tänker att det beror på att kyrkan har haft (och har) ett tjänstemannauppdrag från staten att också administrera den juridiska sidan av äktenskapet. Jag tänker också att det beror på att man tar hänsyn till människors svaghet ur ett själavårdsperspektiv (vilket är oerhört viktigt), man borde nog diskutera praxis, men inte ett generellt förbud, när det gäller omgifte. Bägge dessa argument, juridik och själavård, har ju bl.a. också hörts i synen på de samkönade relationerna. Kan det vara så att kyrkan har hanterat frågan om skilsmässa och omgifte på ett sådant sätt att det öppnat upp för den förändring av äktenskapssynen som nu skett. Detta anser jag måste problematiseras och diskuteras!
Den andra punktens fråga om mannens ställning måste nog ses i ljuset av den kultur som rådde; att uttrycka ett jämställdhetsperspektiv var inte det lättaste i mycket av medelhavskulturernas människosyn och ytterst deras syn på kvinnan. Jag anser att bilden av Paulus som manschauvinistisk kvinnohatare, som vissa läser in hos honom, både bör problematiseras och revideras, den är en följd av en anakronistisk och alltför modernfeministiskt färgad bibelläsning. Läser man Efesierbrevets beskrivning (5:21-33) om äktenskapet mellan en man och en kvinna så anser jag att man kan läsa ut en radikal syn på jämställdheten inom äktenskapet. Där beskrivs en relation där det inte finns utrymme för den ene att tränga den andre. Det som beskrivs är ett gemensamt underordnande i en kultur där kvinnan inte hade många rättigheter. Jag anser ofta att problemet handlar om att vi (läs: män) läst de delar av texten som handlar om kvinnans roll och använt det som ett verktyg till förtryck, när texten i själva verket inte ger det tolkningsutrymmet om man läser hela kontexten. Faktum är att jag i de mest ”konservativa” sammanhang, med en ”hög bibelsyn”, fått den mest radikala undervisningen om jämställdhet!
Den tredje punkten som handlar om synen på äktenskapet i 1 Korinthierbrevet bör man nog också vara försiktigt med att dra för stora slutsatser av och använda som argumentation för att förändra äktenskapsbegreppet. Brevet har ju tillkommit i en specifik historisk situation där Paulus svarar på frågor och problem som kommit till honom både ”ryktesvägen” och genom brevfrågor från församlingen. Dessutom har han ju tidigare skickat ett brev till församlingen, hade vi haft tillgång till det brevet så skulle det kanske kasta ljus över mycket av det som Paulus adresserar. Det är m.a.o. mycket som vi saknar av dialogen mellan församlingen i Korinth och Paulus för att kunna rekonstruera situationen till 100%! T.ex. kan vi fråga oss vem som säger vad i 1 Kor 7:1, är det Paulus ord, eller refererar han till vad korinthierna har skrivit till honom? Men det torde vara så att vid tidpunkten för detta brev så var det framförallt tre frågor som upptog kyrkan i medelhavsområdet. (1) Det var flera svältperioder i mitten av första århundradet vilket inte minst drabbade en stad i Korinths storlek negativt. (2) Det var också ett begynnande tryck mot församlingen där man troligtvis väntade ökande förföljelser. (3) Man hade en förväntan om Kristi snara återkomst, därför var det bl.a. en känsla av att det var bråttom med att förkunna evangeliet. Och det kan mycket väl vara att det är utifrån detta som Paulus skriver som han gör i 1 Kor 7:25-38.
Jag anser att argumentationen för en förändring av äktenskapsbegreppet utifrån dessa punkter inte håller. När det gäller den komplicerade frågan om bibeltrohet vill jag återkomma i ett annat inlägg.
söndag 8 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
11 kommentarer:
Hej Mikael! Roligt att du ville svara på mina frågor om äktenskap och bibeltrohet. Och ännu roligare att du är både påläst och nyanserad. Då kan man föra ett bra samtal. Och det tror jag är det viktigaste för Svenska kyrkan nu, att vi samtalar och försöker förstå varandras resonemang i stället för att gräva skyttevärn och cementera fiendebilder.
Fyra reflektioner blir det, och alldeles för långt. Jag syndar på nåden och hoppas på din förlåtelse. :)
1) Om bibeltrohet och bibelanvändning. Du tänkte visst återkomma till den frågan. Men jag passar på att notera att du gör precis så som vi alla måste göra oavsett vilken bibelsyn vi menar att vi har. Vi resonerar om vad i Bibeln som är tillämpbart för oss idag och vad som är så präglat av ett annat sammanhang att det inte kan vara vägledande för oss. Jag ser ingen möjlighet att ha några tydliga och praktiskt användbara regler för den urskiljningen, utan vi kommer ofrånkomligen att vara utlämnade åt våra föreställningar om vad som är gott och rimligt. Objektiv bibeltolkning är en självmotsägelse. Oavsett bibelsyn, som sagt.
Du märker väl själv att du behandlar de olika "äktenskapsfrågorna" ganska olika? Somligt i Bibeln borde vi ta mer allvarligt på, även om pastorala undantag måste göras. Annat är så kulturellt betingat och situationsbundet att vi nog får anse att Paulus egentligen menade motsatsen till det som han synes säga. Och den fråga som inte behandlas i Bibeln, det här med samkönade äktenskap, det kan ändå klart avvisas. Okey, jag karikerar lite. Men jag anar att din bibeltolkning präglas av de ståndpunkter du menar är rimliga att komma fram till. Säkert gäller detsamma för min tolkning.
2) Om skilsmässa. Jag tror det kan finnas kulturella faktorer bakom det som sägs om skilsmässa också. Eller rättare sagt, det gör det så klart. Jesus får en fråga om det patriarkala äktenskapets regelverk, och det är den frågan han svarar på. Det exegetiska och hermeneutiska jobbet behöver göras här också, precis som när det gäller paulustexterna.
3) Om hierarki och jämställdhet. När du läser ut "en radikal syn på jämställdheten inom äktenskapet" ur Ef 5:21-33, så gör du en ganska avancerad omläsning. Jag sympatiserar med den. Men man bör vara medveten om att det då inte handlar om att "läsa som det står". Parallellen mellan mannen och Kristus och mellan kvinnan och församlingen, bygger ju på en hierarki mellan makarna. Kristus och kyrkan kan inte vara jämställda. Här får vi mena att jämställdhet mellan makarna är en möjlighet som finns nu men inte då och som vi uppfattar som något gott, och som därför får färga vår omläsning av texten. Gott så.
4) Om äktenskapets lämplighet för de kristna. Många läsningar av 1 Kor 7 vrider sig frenetiskt för att kunna få texten att säga motsatsen till det den synes säga. Du refererar en del av de argument som ofta framförs. Men faktum kvarstår: Paulus avråder från äktenskap. Om det beror på att de första kristna väntade sig Kristi återkomst vilken dag som helst, ja då får ju allt i NT läsas under de premisserna. Det är inte skrivet till oss som lever två tusen år senare. Vi får läsa över axeln på de ursprungliga adressaterna och tillämpa på vår annorlunda situation. Då menar jag att Paulus medgivande att det är bättre att gifta sig än att "brinna av åtrå" idag kan tillämpas för både homo- och heterosexuella. Problemet med avhållsamhet som Paulus argument utgår från, är ju detsamma oavsett läggning.
Mycket mer finns att säga, men alltför mycket är redan sagt i den här kommentaren... :)
Hej Fredrik
Jag visar nåd, även om du nästan kommer upp i min klass när det gäller kommentarens längd ;)
Jag har läst din kommentar och kommer att återkomma med ett svar inom de närmaste dagarna, just nu är det lite hektiskt med studierna.
Ha det gott så länge!
/Mikael
Hej på er
Jag tänker inte gå in på själva sakfrågan här men vill ändå kommentera en sak du skriver och som på ett väldigt gott sätt sammanfattar vad jag väldigt ofta tänkt om oss moderna protestanter.
Du skriver:
"Jag ser ingen möjlighet att ha några tydliga och praktiskt användbara regler för den urskiljningen, utan vi kommer ofrånkomligen att vara utlämnade åt våra föreställningar om vad som är gott och rimligt."
Det är verkligen på pricken. Jag håller inte med på något vis, men det beskriver en väldigt vanlig hållning idag på ett bra sätt.
Det du påpekar är att en kristen som inte längre uppfattar kyrkans entydiga tradition som en auktoritet, hamnar i en individualism som är fullständig. Det finns inget egentligt ramverk för tolkningen utan individens egna omdöme och förmåga till klarsyn blir högst auktoritära norm.
I alla dessa debatter om äktenskap m.m. (och som alltid kokar ner till bibeltolkning) är nog den här frågan den jag tycker är både viktigast och intressantast. Vad gör ett skifte i syn på det Luther kallade "Kyrkans eniga vittnesbörd" med oss som kyrka? Vad är vi förpliktigade till och vad är vi inte? Är t.ex. den apostoliska bekännelsen något vi som kristen kyrkan har att rätta oss efter, eller läser vi den bara för att den råkade sammanfalla med den tro vi själva bedömer är korrekt utifrån vårt perspektiv?
Själv tycker jag som sagt att den aktuella debatten har handlat frustrerande lite om detta och jag har haft otroligt svårt att få ur någon "liberal" (etiketten är inte helt lyckad) en konsekvent syn kring enig kyrklig tradition. Kan du hjälpa mig Fredrik?
Allt gott
Hej Simon. Jag ska se om jag kan hjälpa dig. Fast jag uppfattar din fråga om traditionen som såpass generell att den egentligen inte riktar sig mot en alltför "liberal" position, utan mot en alltför protestantisk. Så egentligen kunde kanske Mikael svara lika gärna som jag. Men jag formulerar några punkter som skiss till ett svar.
1) Skriften är aldrig allena. Vi står alltid i en tolkningstradition, vare sig vi är medvetna om det eller ej. Och kyrkans samlade erfarenhet kan hjälpa oss fram till en bättre balanserad bibeltolkning. Därom är vi nog ganska eniga i Svenska kyrkan idag -- till skillnad från tidigare luthersk renlärighet då det lutherska ofta formulerades i kontrast mot det romerska. Så jag tror inte att vi nu avlägsnat oss från att ta hänsyn till kyrkans samlade tradition, tvärtom.
2) Skriften som norm kan dock inte ersättas med Traditionen, eller fullkomnas genom att Traditionen också upphöjs till norm. Även traditionen måste tolkas. För att tolka skrift och tradition behöver vi använda oss av vårt förnuft och vår erfarenhet (som det heter i metodistisk tradition). Det kommer vi inte ifrån.
3) "Kyrkans eniga vittnesbörd" är inget särskilt användbart begrepp. Dels för att det sällan är så att kyrkan varit enig alltid och överallt om man tittar lite närmare. Det blir segrarnas historia som gäller, eller ett selektivt urval av historien om man ska få fram en enig tradition. Dels för att de punkter där så gott som alla varit eniga ofta då handlar mer om kulturell tillhörighet än om evangeliets sanning. Det som förefaller självklart inom en kulturs ramar kan falla ur ramen i en förändrad kultur.
4) Några exempel på frågor där en "enig kyrkas vittnesbörd" fått revideras utifrån nya insikter och erfarenheter: Jorden som universums centrum. Skapelseberättelsens bokstavliga sanning och Adam som historisk person. Det hierarkiska samhället som gudagiven ordning. Kvinnans underordning. Judarna som gudsmördare. Slaveriets rättfärdighet. Ränta som synd.
5) Det är alltså nödvändigt att skilja mellan centrum och periferi i kyrkans tradition. Centrum definieras i luthersk bekännelse som "evangelii lära och förvaltningen av sakramenten". Centrum måste vi hålla fast vid. Det som finns i periferin kan vi hålla fast vid när det är gott och uppbyggligt. Men ibland måste det vika för nya insikter och erfarenheter, eller för att det kommer i konflikt med det som är mera centralt.
6) Det är alltså en falsk dikotomi att vi måste välja mellan traditionens auktoritet eller fullständig individualism. Vi lever i en tolkningsgemenskap där vi tillsammans försöker tolka skrift och tradition i ljuset av nya erfarenheter. I en evangelisk kyrka har vi ingen påve som är skiljedomare, så vi får leva med att vi kommer att vara oeniga om mycket. Det kräver en hel del av oss när det gäller öppenhet, tydlighet, ödmjukhet och tolerans. Tillsammans får vi göra vårt bästa.
7) Som du förstår menar jag att samkönade äktenskap är en relativt liten förändring av något som hör hemma i den kristna traditionens periferi, och att den enighet som funnits om äktenskapets heterosexualitet varit bestämd mer av kulturella förutsättningar än av evangeliets sanning.
Mikael och Simon,
kanske har jag dödat konversationen genom att skriva för långt. I så fall är jag ledsen för det, för jag skulle gärna velat höra vad ni har att säga.
Fredrik, du har inte lämnat för lång kommentar! Det är väl snarare så att jag reagerade på ditt inlägg vid en tidpunkt då jag har mycket att göra... Jag försöker att återkomma till ditt inlägg så snart som möjligt! Ha tålamod :)
/Mikael
Mikael, tålamod hör ju till Andens frukter, så tack för denna uppmuntran till andlig förkovran... :)
Men allvarligt så tycker jag det är ett oskick när man skriver långa kommentarer och kräver att den man vänder sig till ska svara på varje enskild del. Så det gör jag inte. Känn dig fri att spåna iväg åt vilket håll du vill. Det här är ju ett tankeutbyte, inte en domstolsförhandling.
Hej Fredrik, ursäkta att mina reflektioner på din senaste kommentar har dröjt! Hoppas att svaret inte uppfattas som alltför rörigt! :)
Av utrymmesskäl är jag tvungen att dela svaret i flera delar.
När det gäller frågan om bibeltrohet och bibelanvändning så hade jag tänkt fördjupa den frågan i ett eget inlägg, men vi får se när det blir. Men för att försöka ge ett kort svar; Nej, jag tror inte på en total objektivitet när vi läser bibeln, utan vi är indragna i en process av tolkning. Men detta är inget unikt för just bibelläsning – detta gör vi med all text vi läser, vare sig den är antik eller nutida. Vår förförståelse är mer eller mindre färgad av vår bakgrund vilket vi projicerar på den text vi möter. Utifrån vår bakgrund läser vi lätt också bibeltexterna selektivt, detta gör vi oavsett om vi anser oss ha en ”liberal” eller en ”konservativ” bibelsyn. Mötet, och samtalet, med andra teologier, konfessioner och spiritualiteter kan tjäna som ögonöppnare för oss, men då är det viktigt att vi vågar lyssna på varandra. Och även om vi kanske aldrig kan hålla med varandra om allt, så kan vi åtminstone kanske få en större förståelse för varandras övertygelser! Men detta sagt vill jag ändå stryka under att jag därmed inte tror att vi är utlämnade till en total subjektivitet i vår förståelse, och tillämpning, av bibelns budskap. Men detta får jag, som sagt, återkomma till i ett annat inlägg.
Fortsättning följer i nästa inlägg...
Fortsättning av svaret till Fredrik:
När det gäller din kommentar om skilsmässa, så kan jag till viss del hålla med om det du skriver, men jag tror ändå att du missar målet med din analys. Jesus hänvisar till det tillstånd, och den relation som Gud tänkt mellan man och kvinna, som rådde före syndafallet. Säger han inte att det är den relationen som ska vara tillämplig för äktenskapet (biologiskt är man och kvinna också kompatibla)? Som jag förstår texterna så rådde det inget tillstånd av över- och underordning, som vi förstår det, före syndafallet. Vad jag kan läsa ut så är det snarare en konsekvens av syndafallet (1 mos 3:16). I och med Kristushändelsen, så är vi inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna utan alla är vi ett i Kristus (Gal.3:28). Och om vi fortsätter med att i det ljuset testa min ”avancerade omläsning” av Ef. 5:21-33, så tycker jag att den förståelsen är rimlig i det sammanhanget. Slutet blir bättre än början, fulländningen har startat och församlingen bör vara en plats där det riket som är, och som kommer, börjar bli synligt – och i det finns en ömsesidig underordning.
I 1 kor 7 så håller jag med om att Paulus avråder från äktenskap, men han förbjuder det inte, och det är en viktig poäng! Frågan är om man exegetiskt utifrån både textens, och den historiska, kontext[en] kan få en förståelse till varför Paulus avråder från äktenskapet i den situationen som han adresserar till församlingen i Korinth? De exempel som jag ger tjänar som möjliga nycklar till att förstå det. Däremot tycker jag att din tillämpning av 1 kor 7 i frågan om att ”brinna av åtrå” är en inläsning, eller omläsning, som det inte går att finna stöd för i texterna. Faktum är, precis som du själv skriver, att bibeln inte talar om samkönade äktenskap. Ska vi vara ärliga så måste vi erkänna att på de ställen där sexuella relationer mellan människor av samma kön antyds så är det inte med positiva ord.
Kan vi pressa innehållet i texterna hur långt som helst, så att de kan säga precis vad som helst som passar vår kultur? Eller adresserar bibeln t.ex. saker som säger oss hur vi ska leva våra liv i relationen till Gud, till oss själva, till vår nästa och till skapelsen? T.o.m. de områden i våra liv vi anser vara våra mest privata? Låter vi Ordet utmana kulturen? Sen är frågan om hur vi ser på bibeln som Guds tilltal till oss idag, kan vi genom den få kunskap om Guds vilja för våra liv, både i det offentliga och i det privata? Detta är frågor som handlar om bibeltrohet och bibelanvändning som jag kommer att återkomma till vid ett senare tillfälle, även om vi kanske kommer att avhandla dem ändå i vårt samtal :)
Puh, detta blev långt… ;)
Ha det gott!
Mikael, tack för långt och inte alls så rörigt svar! Det här känns konstruktivt, så jag kör vidare ett varv till. Och återanvänder min sifferindelning.
1) Bibeltolkning. Vi verkar vara ganska eniga om bibeltolkningens principer och förutsättningar. Och det var min poäng. Att vi har olika bibeltolkning i fråga om äktenskapet har alltså med andra saker än bibelsyn att göra. För mig är detta en viktig poäng, eftersom en del vill göra äktenskapsdebatten till symptom på en djupgående skillnad i bibelsyn och teologi. En sådan hållning tycker jag är mer splittrande än klargörande. Att vi har olika åsikter om samkönade äktenskap är i sig inte mer splittrande än att vi har olika åsikter om tusen andra saker. Det kan vi leva med.
Jag menar alltså att Bibeln självklart måste få utmana oss idag, både personligt och kulturellt. Jag ser t ex starka utmaningar i frågor som har med ekonomi och våld och tjänande och trohet att göra. Detta är centrala frågor i evangeliet som utmanar vår kultur. Att motarbeta bejakandet av trohet i homosexuella relationer blir för mig ganska tveksamt, både i relation till evangeliet och i relation till vad som är gudsfrånvänt och destruktivt i vår kultur.
2) Matt 19. Frågan om genre är viktig för tolkningen. Mt 19:3-9 är inte systematisk teologi om äktenskapet. Det är ett stridssamtal. Jesus svarar på en konkret fråga om en mans rättigheter gentemot hustrun. I sitt svar besegrar Jesus fariseerna utifrån deras egna premisser för bibeltolkning, och vänder deras fråga till att handla om fariseernas hårda hjärtan (vilket jag tror har att göra med att deras fråga helt bortser från kvinnans trygghet och status). Hänvisningen till 1 Mos 2 handlar alltså om trohet och ansvar i äktenskapet, inte om heteronormativitet. Heteronormativiteten var ju inbyggd i frågan. (Mer om Matt 19 och 1 Mos 2 har jag skrivit på min blogg. Men det har du kanske sett.)
/Fortsättning följer.../
3) Ef 5. Jag instämmer helt i din tolkning av jämställdheten som något gott och bra både i skapelsen och i Kristus. Men jag håller fast vid att det är en omläsning. Fram till ganska nyligen kunde ingen människa se att Ef 5:21-33 var ett argument FÖR jämställdhet. Tvärtom har den texten flitigt använts som argument MOT jämställdhet mellan kristna makar. Det är uppenbart att texten förutsätter att äktenskap är patriarkala och hierarkiska. Utifrån den förutsättningen ges tydningar som vi idag kan se som ett ideal om jämställdhet genom ömsesidig kärlek och underordning. Men den hierarkiska rollfördelningen mellan makarna (huvud-kropp, Kristus-kyrkan) får då tonas ner till förmån för ömsesidighet, på ett sätt som nog ingen kunde föreställa sig när texten skrevs.
4) 1 Kor 7. Jag tycker jag gör precis samma sak med 1 Kor 7 som du (och jag) gör med Ef 5. Utifrån förändrade kulturella förutsättningar tar jag fasta på det som är centralt i Paulus argument och tillämpar detta på äktenskapet så som det ser ut idag. Det är uppenbart att 1 Kor 7 förutsätter att äktenskap är heterosexuella. Men det finns inget i det som Paulus säger som inte är tillämpbart på ett homosexuellt äktenskap, när det nu finns sådana.
Äktenskapet handlar i NT inte om fortplantning eller "biologisk kompatibilitet". Det handlar om trohet och ansvar, om att undvika destruktiva begär och otukt, och om ömsesidig kärlek och underordning med Kristus som förebild. Det tas för givet att äktenskapet är hierarkiskt och heterosexuellt. Men observera att allt som sägs om rollfördelning mellan makarna, och som alltså gör en poäng av att det är skillnad mellan en man och en kvinna, är knutet till den hierarkiska ordningen. Inte till biologi eller fortplantning. När vi menar att den hierarkiska rollfördelningen inte är konstituerande för äktenskapet, då faller också argumenten för att äktenskapet måste vara heterosexuellt.
Det är sant att allt som sägs om homosexuellt sex i NT (tre eller fyra verser) är negativt. Detta är fullständigt logiskt eftersom sådana relationer per definition var utomäktenskapliga. Det mesta som sägs om heterosexuellt sex (många fler verser) är också negativt, eftersom det då handlar om otukt, utnyttjande och otrohet. Paulus erkänner i 1 Kor 7 ett enda skäl att gifta sig: om man inte kan klara att leva avhållsamt så är det bättre att gifta sig (7:8-9). Ingen kunde väl föreställa sig då att vi skulle försöka tillämpa denna text idag, tvåtusen år senare. Men det gör vi. Och det går förvånansvärt bra att göra det, mutatis mutandi.
Puh. Det här blev rysligt långt, igen. Jag antar att du inte riktigt blir övertygad av mina argument den här gången heller. Men det är inte min ambition. Det som är viktigt för mig är att det går att begripa hur jag resonerar. Och att du, och andra likasinnade, kan erkänna min tolkning som en ärlig och legitimt kristen bibeltolkning. På samma sätt som jag ser din tolkning som ärlig och legitimt kristen.
Tack för ditt tålamod!
Skicka en kommentar