Sann tolerans...

Jag har precis läst en intressant bok; Jesus för världen - röster från den världsvida kyrkan, och vill lyfta fram ett citat av en av författarna Vinoth Ramachandra angående sann tolerans.

"Den som skryter med att vara 'tolerant' gentemot annan tro och samtidigt försäkrar antingen att det inte finns några grundläggande skillnader mellan olika trossystem eller att om de nu är olika så gör det ingen avgörande skillnad för en persons liv nu eller i evigheten, tömmer helt enkelt ordet 'tolerans' på allt moraliskt värde. I sämsta fall är det enbart ett själviskt framhävande av den egna livsåskådningen. Begreppsrelativister och etiska relativister, religiösa pluralister och den postmoderna världens 'politiska korrekta' ideologier har aldrig upplevt smärtan i en handling av sann tolerans. Att tro att min medmänniska har fel i sin tro, och att så länge hon håller fast vid denna tro kommer hon att förgås men samtidigt försvara och värna hennes rätt att stå fast vid sin tro... det är med all säkerhet den djupa innebörden av tolerans."

/Mikael

Bibelsyn, homosexualitet och biskopsval

Henrik Perret, präst i Finland, skriver klokt om bibelsyn, bibeltolkning, homosexualitet och biskopsval i samband med valet av ny biskop i Stockholm, läs mer här.

Här är rapporteringarna från biskopsvalet i Dagen igår och idag, samt från Kyrkans Tidning.

/Mikael

En bra karl reder sig själv...

...eller?

Detta inlägget är långt, men jag tror att det är viktigt. Det har karaktären av ett vittnesbörd, men ta gärna tiden att läsa och reagera.


Den senaste tiden har jag funderat en hel del på mitt liv. Både det som man är stolt över, samt det som man är mindre stolt över. Året har på olika sätt varit turbulent men utvecklande.


För några veckor sedan samtalade jag och min hustru om vilka händelser i livet som har fungerat som vändpunkter, förutom när vi fick barnen, som gjort att vi utvecklats som individer, som man och kvinna. Personliga händelser som inte bara påverkat oss personligen utan även vårt äktenskap och andra relationer. Jag tänker inte lämna ut vilka vändpunkter jag sett i hennes liv, det vore inte schysst. Men en av de viktiga vändpunkterna som min hustru identifierade i mitt liv var när jag mötte den kristna mansrörelsen Promise Keepers.

Promise Keepers startade i USA 1990 av tränaren i amerikansk fotboll Bill McCartney och samlade på bara några år flera 100 000 män i stora event där man undervisade om manlighet utifrån bibliska värderingar. Rörelsen bygger på 7 löften som berör områden som den personliga relationen med Gud, vänskap med andra män, integritet (moralisk, andligt, etiskt och sexuell renhet), relationen till hustru och familj, relationen till den lokala församlingen, relationen till andra trossyskon oavsett ras, kultur eller samfund samt till sist relationen till omvärlden (bl.a. mission). Under 1990-talet gjordes det ett par försök att starta upp rörelsen i Sverige, först under namnet Löftesbärarna men det misslyckades. Senare startade Svenska Promise Keepers och man hade flera träffar under några år men i början av 2000-talet lät man rörelsen vila, vilket jag tyckte var oerhört tråkigt.

Första gången jag mötte Promise Keepers (PK) var genom tidningen Trons Värld (tyvärr nedlagd) och dess chefredaktör Krister Holmström (*1954 +2008). Jag läste artiklar som på olika sätt refererade till konferenserna over there. Många var också artiklarna med undervisning som kopplade till PK:s budskap. När boken En man att lita på - Löftesbärarens 7 löften kom ut så köpte jag den och läste den. Upplevelsen var allt annat än god, undervisningen var uppfodrande och alldeles för närgången för att vara behaglig, åtminstone för mig. Hur som helst så ordnade Trons Värld, och Krister Holmström, flera konferenser med temat Män som håller löften (MHL) under tiden mellan det första initiativet (Löftesbärarna) och det andra (Svenska Promise Keepers). Jag åkte tillsammans med en kamrat på en av dessa, och i gemenskapen i samband med konferensen så föll pusselbitarna på plats för mig, och det jag var med om påverkade mitt liv enormt. Framförallt i relationen till min hustru, men också i relationen till Gud och till församlingen. I det samtalet som jag och min hustru hade för några veckor sedan så menade hon att det jag var med om där i slutet på 1990-talet påverkar mig positivt än idag. Vårt samtal satte igång minnen, tankar och även en längtan att få vidareutveckla det som påbörjades då, inte minst i mitt eget liv.

Jag tror att många män, kanske t.o.m. de flesta, har svårt att be om hjälp speciellt när det gäller mer känsliga saker som har med livet att göra - bra karl reder sig själv. Många gånger får man redan från att man är barn t.ex. höra att "stora pojkar inte gråter". Bilden av machomannen som den som knappt har några känslomässiga behov är nedärvd i kulturen. Man ska vara stark och klara sig själv. Tyvärr har denna attityd också smugit sig in i våra kyrkor och församlingar vilket gör att gemenskapen dräneras på den kärlek och stöd den skall vara i livet (1 kor 12:12-27). Hur många män har manliga vänner som man kan tala med om allt, som man kan dela livets glädje och kamp med? Som kan vara ett stöd i relationen till Gud, familjen och församlingen? En vänskap som stöttar i helgelseprocessen; som man kan stå ansvarig inför i frågor som t.ex. handlar om relationerna till hustru, barn, ekonomi, arbete, andra kvinnor, pornografi, etc.? Jag tror nämligen att det finns frågor där män behöver träffas och samtala utan kvinnor, och jag tror att det finns frågor där kvinnor behöver träffas och samtala utan män.

För mig har det senaste året på skolan varit, eller snarare blivit mot slutet, en ögonöppnare på detta området. Saker har hänt som jag de senaste veckorna har förstått handlar mycket om att man behöver nära relationer inom Kristi kropp, kyrkan, där man bär varandras bördor (Gal 6:1-10), där man hjälper varandra, lyssnar på varandra och där man ber för varandra. Under året har jag gått i kyrkan på gudstjänster, men inte haft, eller snarare vårdat, de nära relationerna på ett vist sätt vilket naturligtvis får konsekvenser i livet, och i vandringen med Gud.

Jag tror att det som bl.a. Promise Keepers står för är något som är viktigt för kyrkan i Sverige, något som är vikigt för de kristna männen. Det är viktigt för mig, och jag tror också att det är viktigt för andra män i vårt land.

/Mikael

Vetenskap, eller vadå???

I går basunerades det ut att man hittat den felande länken - en primat hälften människa hälften lemur. Äntligen ett bevis för evolutionsteorierna.... Eller?

Läs mer här om fyndet "Ida" i gårdagens Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5183848.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5185892.ab

Idag går Paleontologen Lars Werdelin ut och kritiserar de stora orden om detta nya fossila fynd som han ändå klassar som intressant. Av artikeln att döma så är han inte den enda forskare som ger kritik åt de rön som de som forskat på "Ida" torgfört:
"Men i dag, när uppståndelsen lagt sig något, höjs kritiska röster som kallar fyndets betydelse överdrivet och forskarteamets värdeord löjliga. På vissa bloggar och vetenskapssidor sägs allt annat än nådiga saker om gårdagens världsnyhet."

Läs mer i dagens Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5185892.ab

Tänkvärt citat

Jag sitter just nu och läser en bok av Andrew Kirk: Vad är mission? En teologisk undersökning. I den finns ett citat av John Wesley som är värt att tänka på:

"Tro som inte tar sin början i den enskildes liv, börjar aldrig, men tro som slutar i enskildhet, tar slut!"

Nu är väl ändå botten nådd, eller?

Var finns medmänskligheten och det sunda förnuftet?
Finns det inga gränser för vad man utsätter människor för?

Läs den här artikeln i Aftonbladet om en arbetslös kvinna som förlorade a-kassan för att hon "valde" att gå på begravningen av sin mor istället för att gå på arbetsförmedlingens möte.

Man tror att det är ett skämt, men det är det inte...